gamingtemplet.blogg.se

Första gången jag såg Miranda Lawson, under introsekvensen till Mass Effect 2, skrattade jag rakt ut. Med långt, brunt hårsvall och iförd en supertight kroppsstrumpa kom hon svassande mot Illusive Man medan kameran gjorde sitt för att hon skulle fånga spelarens uppmärksamhet. Hela hon bara skrek ”femme fatale” på ett komiskt - nästan parodiskt - sätt, och jag tänkte omedelbart att den här karaktären var skinndjup; hon skulle aldrig vara relevant eller ha något tänkvärt att säga, hon skulle (precis som så många liknande karaktärer genom spelhistorien) endast finnas där för att ge spelaren lite ögongodis med sagda kroppsstrumpa och inte särskilt diskreta kameravinklar.

Jag hade fel.

Visst, BioWare spelar ”den där sexiga karaktären som fanbasen kommer att dregla över”-kortet mer än en gång under äventyrets gång, men samtidigt kan de i mina ögon komma undan med det. Det är nämligen inte allt Miranda är. Tvärtom: under de många pratstunderna som min Commander Shepard hade med henne under det storslagna äventyr som är Mass Effect 2, skalades lager efter lager av personlighet fram. Hennes minst sagt komplicerade relation med sin far, hennes beskyddande kärlek gentemot sin tvillingsyster, hennes osäkerhet som bara växer när hon börjar inse varför Shepard konstant lyckas rada upp helhjärtat lojala följeslagare... Allt visar att det finns en tanke bakom karaktären, att hon har ett syfte bortom det visuella.

Under den självsäkra och lätt nedlåtande ytan plågas Miranda av en gnagande känsla av att inte räcka till; hon var designad att vara perfekt. Hennes utseende, hennes förmågor, hennes intelligens... allt var betalt av hennes far, och inget av det hade hon förtjänat eller välsignats med på naturlig väg. Hon säger vid ett tillfälle att det enda hon verkligen kan ta åt sig äran för är sina misstag.

Och plötsligt är det mycket lättare att tycka om henne.

Att BioWare är mästerliga på att skapa färgglada, trovärdiga och minnesvärda karaktärer lär inte vara en nyhet för någon. Från Baldur’s Gate hela vägen fram till Dragon Age: Inquisition har vi bekantats med personligheter som vi inte kommer att glömma i första taget. Mass Effect-trilogin i synnerhet är min personliga favoritserie, mycket på grund av just Shepards besättning.

En annan karaktär som är värd att minnas introducerades (i alla fall grundligt) i ett spel som många anser är värt att glömma: Dragon Age II. Visst kan man säga vad man vill om det spelet, men en sak kan få förneka; karaktärerna överträffade föregångarens rejält. Oavsett hur mycket jag älskar Alistair, Morrigan och Oghren så måste jag erkänna att dom inte har något att komma med gentemot Fenris, Merrill, Anders, Varric och Isabela. Och det är den sistnämnda karaktären jag vill gå in djupare på.

 

Isabela introduceras i en fartfylld mellansekvens i värdshuset The Hanged Man, där hon fullkomligt spöar skiten ur tre bråkiga gossar. Mellansekvensen är riktigt snygg, med passande musik, cinematiska kameravinklar, och... tja, vem gillar inte medeltida barfighter? Men trots det framkallade den ett ironiskt leende och ett uppgivet skakande på huvudet från min sida första gången jag såg den.

Isabela är iförd en sorts tunika med en rejäl urringning. Tanken att ta på sig ett par byxor verkar ha undgått henne totalt, och istället täcks den större delen av hennes ben av höga stövlar. Igen tänker jag, alltför hastig med slutsatserna: ”Diskret, BioWare.”

Den här gången verkar också mina förutfattade meningar vara en aning mer rättfärdigade. Medan Miranda bara nämner sitt utseende någon gång som ett medvetet val att ge henne ”ett försprång” och annars håller sig fullkomligt professionell, är sex allt som Isabela tycks prata om. Att hon har haft det med både män och kvinnor, att det gör henne avslappnad, att hennes närapå första ord till Fenris är att hon ”gillar utsikten”, att Hawke (huvudpersonen i spelet, för de oinsatta) mer än gärna får ”göra henne sällskap i hennes rum på The Hanged Man”, och så vidare i all oändlighet. Återigen blir det lätt att tänka vad som försiggick i utvecklarnas huvuden när dom skapade den här karaktären.

Men…

Återigen lyckas BioWare få mig att ändra min uppfattning helt och hållet. Det börjar gradvis en bit in i äventyret när jag inser att även de andra karaktärerna reagerar på Isabelas promiskuösa beteende och utseende lika mycket som jag gör. Detta gör att det inte längre känns som ett ”Det här är en kvinnlig karaktär, och hon är lättklädd för att det är så det ska vara” från utvecklarna, utan snarare ”Det här är en person, och hon är lättklädd för att hon vill vara det”.

De andra följeslagarna kommer med kommentarer och ibland rena pikar, och Isabela skakar av sig dem lika lätt som hon sänker skurkar. Hon säger själv rakt ut att hon är lösaktig, och att hon trivs med det. Att folket runt henne inte tycker om det är deras problem, inte hennes.

Då ler jag, genuint den här gången.

 

Isabela är på sätt och vis raka motsatsen mot vad jag först antog. Hon är inte rena porträttet av den översexualiserade kvinnosynen som tyvärr länge infekterat spelbranschen. Istället är hon en stark kvinnokaraktär. Hon gör vad hon känner för, och struntar blankt i att andra ser ner på henne för det. Hon är fri, och låter inte någon ta den friheten ifrån henne. När jag frågade mig själv om jag reagerat alls om Isabela varit en manlig karaktär som betedde sig på samma sätt - en Jack Sparrow-aktig pirat som skamlöst charmar kvinnorna i portstäderna - var svaret ”Troligtvis inte”. Och det svaret tyckte jag inte om.

Kör på, Isabela.

Jag älskar när personer, verkliga som fiktiva, vänder upp-och-ner på våra fördomar. Det är uppfriskande, och detta är bara en av oerhört många anledningar som jag anser att BioWare är en av de absolut främsta spelutvecklarna.