gamingtemplet.blogg.se

The Witcher 3 är det bästa spelet som någonsin gjorts.

 

Aldrig tidigare har jag velat bli någon sorts gamer-version av Jehovas Vittnen och knacka på dörr efter dörr för att försöka få folk att spela något, men sedan den första timmen jag spenderade med Cd Projekts mästerverk har jag knappt kunna sluta babbla om hur sjukt bra det är.

 

Så här kommer de främsta anledningarna till att Wild Hunt är nummer ett i spelhistorien. Det finns småsaker jag inte nämner, och annat som jag säkert glömmer, men jag tror ändå att ni förstår poängen. Detta är sakerna som får mig att tappa hakan oavsett hur många gånger jag spelar igenom det.

Geralts tredje äventyr är så underbart välskrivet att man inte kan göra något annat än att beundra det. Hela spelet är så fullsmockat av minnesvärda, roliga, tänkvärda och rörande citat att man nästan drabbas av en mental virvelvind när man försöker dra upp ett exempel. Det är som att utvecklarna har gått runt och sparat ihop alla djupa tankar de haft i hela sitt liv just för det här spelet. Dialogerna slutar aldrig att fascinera och involvera, och tycks aldrig någonsin tappa i kvalitét.
Handlingen är också oförutsägbar med en massa twister och vändningar, och känns trots sin längd aldrig överdrivet utdragen med en massa filler-innehåll. Det är maximalt med innehåll, och samtidigt minimalt med strunt.

 

Att spelet är välskrivet gör så klart under för dess färgstarka karaktärsgalleri.

 

Det finns så många personligheter som dyker upp under äventyrets gång, och alla är de intressanta och spännande. Självfallet inkluderar detta de mer framträdande karaktärerna, så som Ciri, Yennefer, Vesemir, Triss och Geralt själv, men det sträcker sig betydligt längre än så. Tanken att fylla världen med generiska NPCs som endast finns där för att kasta ur sig uppdrag verkar inte ha existerat i CD Projekt Reds tankebanor under utvecklingsprocessen; även de minsta rollerna är bättre och mer minnesvärda än de flesta andra spels huvudkaraktärer. En figur som endast får ett par minuter i rampljuset lyckas trollbinda mig med en tilltalade bakgrundshistoria eller udda personlighetsdrag. Var denna fantastiska kreativitet från utvecklarnas sida kommer ifrån kan jag inte föreställa mig. Det får alla andra spel av samma typ att kastas huvudstupa in i skamvrån.

Sedan är ju The Witcher-universumet mycket mörkt, vilket innebär gråa karaktärer av Game of Thrones-typ. Det finns sällan (eller ens någonsin) absolut goda eller onda karaktärer; istället finns det personer med fel och brister, som gör misstag, stordåd och hemskheter om vartannat. I majoriteten av alla andra liknande spel hade en karaktär som exempelvis Bloody Baron varit ett alkoholistiskt rövhål och inte mycket mer, men i CDPR’s händer är han istället en trasig själ, så traumatiserad av krig att spriten och våldet är allt han känner till. Jag vill hata honom, men kan inte låta bli att lida med honom mer än en gång under min bekantskap med honom.

Världen

Spelvärlden i Wild Hunt är en av de mest atmosfäriska som någonsin skapats i ett spel. Den bebos av alver, dvärgar, gnomer, odjur och spöken, men lyckas trots det på allvar kännas som en riktig plats. Det är så himla lätt att föreställa sig hur det vore att bo i Velen eller på Skelligeöarna, och det är inget problem alls att tänka sig hur invånarnas liv kan ha sett ut. Atmosfären är så tät att man nästan känner hur omgivningarna luktar, och designen är så perfekt att jag ofta stannade upp och tänkte ”Det är så är en riktig plats ser ut.” Det som framförallt sticker ut i minnet är min första ankomst till storstaden Novigrad - den är verkligen så perfekt framställd att det faktiskt var som att kliva rakt in i en riktig, medeltida stad.

Sedan är ju spelvärlden helt jävla gigantisk över huvudtaget, vilket gör det hela ännu mer imponerande. Man känner ju att utvecklarna borde ha tappat fokus någon gång, klantat sig, gjort något fel som bryter illusionen någonstans i denna enorma lekstuga. Men nej. Och denna maffighet leder mig till nästa punkt…

Innehållet

Det finns så mycket innehåll i Wild Hunt - även utan expansionerna - att det verkligen är helt absurt. Förutom huvudstoryn som i sig är längre än de flesta spel, finns även mängder av sidouppdrag (varav alla är oerhört intressanta och genomarbetade), skatter att hitta, fångar att rädda, monsternästen att förstöra, banditläger att attackera, Gwent-turneringar att delta i, slagsmålskämpar att utmana, teaterföreställningar att ta del av, bordeller att besöka, skepp att segla, sånger att lyssna på, monster- och karaktärsbeskrivningar att läsa, drycker att framställa, och så mycket, mycket mer...

Det är verkligen helt sanslöst hur mycket jobb som måste ha lagts ner, och aldrig har utvecklarna tagit till knep i stil med Skyrims lata ”radiant quests”-system, alltså väldigt simpla och identiska grind-uppdrag som upprepar sig i all oändlighet för att på så sätt få spelet att verka mer innehållsrikt än det i själva verket är. Här är det alltid kreativitet, skaparglädje och en vilja att berätta som står i centrum. Och det de berättar är sannerligen värt att notera.

 

Wild Hunt är utan tvekan ett spel tänkt för vuxna. Spelet är fullt av mörkare teman, ibland riktigt otäcka. Oftast är det dock de mer verklighetstrogna hemskheterna som verkligen berör; hustrumisshandel, rasism, utanförskap och diskriminering, våldtäkt, utsatthet och alkoholism är bara några av de känsligare ämnena som tas upp. Det jag gillar är att det aldrig känns som att de finns där ”just because”, att de kastats in för att spelet ska kännas vuxet och fylla kriterierna för mörk fantasy. Snarare känns det som att utvecklarna alltid har en tanke bakom det, en poäng som gör sig bäst när den körs rätt upp i ansiktet på en. CDPR har inga problem med att visa hur otroligt fula och hemska vi människor kan vara, även om detta ibland porträtteras även med alver eller dvärgar. Det är sällan Tolkien-inspirerad fantasy är så här jordnära.

 

Utöver detta står även politik och krig i fokus, och dessa aspekter känns alltid mer intressanta än de typiska, lite mer storslagna fantasyelementen runt omkring. Man påminns ofta om komplexiteten kring konflikter på sådana här skalor, och hur det påverkar inte bara soldaterna, utan även medborgarna runt omkring. Överallt finns tecken på det, från de sargade slagfälten, till flyktingströmmarna utanför städerna, till de hängda desertörerna som svajar från trädens grenar.

Utvecklarna har sagt i intervjuer att de ser spel som ett berättarmedium för vuxna, och att det kan utnyttjas för att berätta mogna historier som är så mycket mer än tuffingar i rustningar och naturdyrkande alver. Och det märks verkligen i Wild Hunt.

Grafiken

Rent visuellt är The Witcher 3 bland det överlägset snyggaste jag spelat. Bilderna inkuderade här lär räcka för att bevisa det, speciellt med tanke på att det är ännu snyggare i rörelse.

 

Strålande gameplay

All grafikhets i världen är ju dock oviktig om själva spelandet är kasst - men även här skiner Wild Hunt. Kontrollmässigt är det bättre än Assassins of Kings på alla punkter, och faktumet att spelvärlden nu är öppen gör att Geralt är smidigare än någonsin. Han kan obehindrat springa (eller rida) omkring för att upptäckta allt Northern Realms har att erbjuda, både på land och i havet. Nu går det även bra att simma under vattnet, vilket öppnar upp en helt ny dimension av upptäckande, då havsbottnen är full av gamla skatter och ovanliga alkemi-ingredienser.

Striderna är finslipade även dom; konceptet är identiskt från föregångaren (snabba/tunga svärdshugg blandat med pareringar, rullande, Signs, armborst, och enstaka kastvapen såsom knivar och bomber) men det är nu mer följsamt och njutbart än någonsin. Här har utvecklarna förstått att det inte finns någon mening med att försöka förändra ett vinnande koncept, utan snarare försöka förbättra det som redan funkar. Och det har de gjort galant.

Ett ledande tema inom designen av Wild Hunts gameplay tycks annars ha varit smidighet; saker och ting är generellt sett förenklade på ett sätt som inte känns nerdummat, utan snarare logiskt och smart. Exempelvis att det räcker med att framställa en särskild dryck en gång, och sedan finns den alltid där i ens packning - tar den slut är det bara att meditera så fylls den på automatiskt. Detta eliminerar en av de lite onödgt bökiga aspekterna från tvåan.

Detta mönster syns även i inkluderandet av en fast travel-funktion, samt att hästen Roach alltid finns tillgänglig med ett enda knapptryck. Överlag är själva spelandet så himla mycket bättre gjort, och gör detta mästerverk ännu härligare att spela igenom. Framförallt med tanke på att det är så otroligt få buggar, i synnerhet om man jämför med spelets ofantliga storlek.

Även när det gäller ljudet dominerar denna best till spel. Röstskådespel och diverse ljudeffekter håller otroligt hög klass.

Musiken i Witcher-serien har kanske aldrig riktigt nått samma nivå som Mass Effect 3, Ori and the Blind Forest, Ocarina of Time eller Morrowind (spelen med den allra bästa musiken enligt mig), men har alltid varit stämningsfull på sitt sätt med sin östeuropeiska klang. Och i Wild Hunt är den bättre än någonsin. Allt från den episka och mörka stridsmusiken, till de betydligt lättsammare tonerna vid Gwent-spelen passar perfekt. Och på tal om det...

Gwent

The Witcher-spelen har alltid haft minispel, och i tvåan var de helt okej; där fick vi spendera tid vid de olika platserna vi besökte med armbrytning, knytnävsslagsmål och att rulla tärning. Dessa minispel var helt okej, men blev aldrig mycket mer än en mindre distraktion från uppdragen. Detta är verkligen inte fallet med Gwent. Faktum är att Gwent, ett kortspel som i alla fall får mig att tänka på Pokémon-hysterin som gick omkring under min barndom, egentligen förtjänar ett helt eget spel.

 

Gwent går ut på att lägga ut samlarkort (alla värda olika poäng eller med andra fördelar) på ett spelbord och försöka samla ihop flest poäng för att vinna. En match håller på i tre ronder. Haken är att det finns mängder av kort som påverkar dina poäng, såsom att tillfälligt minska dem eller ta bort dem helt. Det finns också kort som fördubblar dina poäng, vilket gör att matcherna är fullständigt oförutsägbara, och även om det självfallet är av stor vikt att ha så bra kort som möjligt är det mer taktik än tur inblandat. Ofta är det en bra idé att lura motståndaren att spela ut sina bästa kort och vinna den första ronden, för att sedan komma tillbaka i den andra och tredje.

Det är svårt att förklara exakt hur spelet går till, och ännu svårare att lära sig, men tro mig: det är värt det. Gwent är i min mening en av de mest oväntade höjdpunkterna i hela spelet. När jag väl hade förstått hur det gick till spenderade jag säkert ett tiotal timmar med att endast leta upp nya motståndare och att försöka samla på mig de mest unika och ovanliga korten. Gwent har spridit sig som en löpeld, och har till och med börjat spelas i verkligheten efter att expansionerna inkluderat fysiska kortlekar. Och det är inte så konstigt med tanke på hur kul det är.

 

Små visuella detaljer kan göra under för inlevelsen, och Wild Hunt är verkligen fullt av dem. Att mindre buskage viker sig under Geralts fötter när han går över dem, att asätare samlas vid liken på vägarna för att sedan skingras och flyga iväg när man kommer för nära, att fiender man hugger ner i strid och som faller ner i grunt vatten får röda blodmoln att samlas omkring dem, att NPCs springer och tar skydd under tak när det regnar...

Det är nästan obscent hur mycket omtanke och sinne för detaljer som CD Projekt visar upp; det är uppenbart genom hela äventyret hur mycket kärlek och omsorg som lagts ner under skapandeprocessen. Och det för mig till den sista punkten...

Strax efter releasen av The Witcher 3: Wild Hunt växte CD Projekt Red till att bli mina absoluta favoritutvecklare av spel, och lyckades då slå undan BioWare som herren på täppan. Anledningarna är nästan för många för att ta upp här, så sammanfattningsvis kan jag motivera det med att de har en beundransvärd och i stort sett oöverträffad tillit för sina fans. När Wild Hunt släpptes passade de även på att släppa 16 stycken DLCs helt gratis (vad jag kan komma på finns det inga, framförallt inga AAA-utvecklare, som skulle göra det). Priserna för deras spel är nästan löjligt låga med tanke på deras storlek och tiden det tar att skapa dem. De är alltid DRM-fria, de jobbar outtröttligt med att förbättra spelen långt efter att de släppts, och de tar aldrig några genvägar för att göra saker lättare och snabbare - utan vägrar nöja sig med något annat än perfektion…

Allt detta kombinerat med faktumet att de är så jävla bra på vad de gör, är den stora anledningen till att jag älskar dem, och att jag blivit smått fanatisk angående studion och deras skapelser. Är du minsta intresserad av The Witcher 3, så köp det. Föredrar du cyberpunk så bör du absolut spana in det kommande Cyberpunk 2077. Stöd dem. De förtjänar det.