gamingtemplet.blogg.se

Jag går långsamt igenom de hemska, sönderfallna korridorerna i det övergivna mentalsjukhuset Ospedale Psichiatrico di Volterra. Det ger mig kalla kårar. Inte bara för att det är så välgjort rent visuellt. Inte bara för att den kusliga och samtidigt mycket sorgliga musiken passar perfekt. Inte bara för att väggarna är täckta av morbida målningar, troligtvis gjorda av sjukhusets före-detta inneboende. Inte bara för att en melankolisk kvinnoröst i mina hörlurar berättar på italienska vilka hemskheter som läkarna tvingade henne att utstå. Utan mestadels för att det faktiskt är en verklig plats.

 

Ospedale Psichiatrico di Volterra fanns (och finns fortfarande) på riktigt.

Det finns engelskt tal, men mitt råd är att spela på italienska. Både för att den engelska röstskådespelerskan är väldigt medioker, och för att storyn på originalspråket känns betydligt mer genuin.
The Town of Light är lika mycket en interaktiv dokumentär som ett skräckspel, och är baserat på vidrigheter utförda i ett mentalsjukhus under 30-talet i Mussolinis fascistiska Italien. Huvudpersonen Renée är fiktiv, men inte de hemska experimenten, tvångsoperationerna och sexuella övergreppen det berättas om. Denna tanke finns konstant i bakhuvudet på mig när jag tar mig fram genom de ruinerade rummen, och får det att knyta sig i magen.

Spelet kan helt klart falla under kategorin ”Walking simulator”, i stil med Gone Home eller The Vanishing of Ethan Carter. Det är inte riktigt lika välgjort som dessa, men är obehagligt på ett sätt som de aldrig var. Det är ett skräckspel utan monster och jumpscares, där det verkligt obehagliga snarare är psykologiskt.

Du, spelaren, gestaltar en röst i Renées huvud, som ledsagar henne genom detta återbesök i mentalsjukhuset, och får då och då samtala med henne - ge henne råd eller stöd, vilket påverkar handlingen smått. Förutom detta är dock interaktionen relativt minimal.

Som spel är The Town of Light halvdant; interaktionerna med omgivningen känns både fattiga och klumpiga, flera av kameraövergångarna är - i brist på bättre ordval - alldeles för ”rälsiga”, och instruktionerna man får känns ofta väldigt otydliga. Ibland rent av felaktiga. Ett exempel är när spelet sa åt mig att ta mig till ett rum på bottenvåningen, och efter att ha letat omkring i säkert en halvtimme upptäckte jag att rummet i fråga faktiskt låg på våningen över. I ett spel där inlevelsen är allt är saker som dessa katastrofala.

Det finns en hel del skavanker, med andra ord, och det är långt ifrån ett utmärkt spel.  Men som just interaktiv dokumentär och ett djupdyk ner i det mänskliga psyket är det svinbra.

 

Storyn är mycket välskriven, och atmosfären är supertät. Det dröjer bara några minuter efter att jag stigit in över Volterras tröskel som jag börjar gnissla tänder av obehag. Det är omöjligt att inte bli illa berörd och verkligen lida med Renée. Det är omöjligt att inte börja plågas av tanken på vad som hänt i denna nu förfallna byggnad. Och det är omöjligt att inte få rysningar av ritningarna och bilderna på de groteska operationerna som ligger utströdda över borden och i skåpen. Det är en ändlös kedja av otäckheter; en evighetslång promenad genom digital depression.

 

Visst låter det skoj?

Nä, kanske inte. Men det är ju värt att minnas att spel som mediaform sedan länge har rört sig bort från att endast fylla funktionen som bekymmerslös underhållning. De kan vara annat också.

The Town of Light är inte menat att roa. Det är menat att ta sig in under ditt skinn, att väcka obehag och oro, att på ett direkt och oförlåtligt sätt visa oss grymheter utförda av verkliga människor på en verklig plats; grymheter som aldrig får glömmas bort. Det är viktigt att även sådana spel slinker in i våran vardag ibland.

PC Gamers Edwin Evans-Thirlwell sammanfattade spelet väl i sin recension av det: ”I had a dreadful time playing it. I want you to play it anyway.”