Level scaling och meningen med att levla

Level scaling har alltid varit något av en pet peeve för mig, så jag tänkte passa på att gnälla lite om det.
För er som, mot förmodan, inte har hört talas om det eller vet vad det är: Level scaling är ett system i spel där fienderna (och oftast vapen och utrustning) levlar tillsammans med en. Idén är att detta ska göra så att spelet håller en stadig nivå hela äventyret igenom, så att det inte blir för svårt eller för lätt oavsett vilken level man befinner sig i. Oftast lyckas det med detta, men till ett (enligt mig) väldigt högt pris.
Det eliminerar allt vad spänning heter.
Det bästa exemplet på väldigt länge (möjligtvis någonsin) är The Elder Scrolls IV: Oblivion. Är du level 1 kommer du endast träffa på svaga banditer, råttor, vargar, mudcrabs och så vidare. I takt med att du levlar kommer starkare fiender att dyka upp, fram tills att råttor i princip aldrig syns till och du istället tampas med minotaurs och ogres. Samma sak gäller med vapen - i början hittar du endast svärd av järn och stål, mot slutet endast av glas (är bättre än vad det låter), silver, daedric-material och så vidare.
Med andra ord känns det mot slutet inte speciellt över huvudtaget att hitta ett otroligt mäktigt vapen; varför skulle det spela roll, när det vapnet anpassats efter de fiender du möter? Tekniskt sett är det inte speciellt mäktigt över huvudtaget.
Förhoppningsvis förstår ni redan varför jag ogillar det här systemet. Det gör levlande fullkomligt meningslöst. Det enda det gör är att byta ut fiender och föremål, vilket förvisso håller variationen uppe, men som också gör att allt känns helt mekaniskt och statiskt. Ingenting förändras av att bygga upp sin karaktär. Ett evigt status quo-scenario.
Det finns en anledning att Bethesda körde på detta system i Oblivion, vilket man inte gjort i Morrowind; i Morrowind kunde man, om man visste hur, få tag på extremt kraftfull utrustning tidigt i spelet och då nästan bli övermäktig. Jag kan på sätt och vis förstå varför man som spelutvecklare tycker detta är problematiskt, men jag föredrar helt klart detta framför level scaling. Framförallt då man i Morrowind, till skillnad från i Oblivion, skulle kunna springa in i en ogrim eller varulv trots att man är en liten patetisk nybörjare i level 1. Då skulle det där övermäktiga föremålet kunna innebära skillnaden på liv och död.
Är det inte just det som är hela poängen med att levla och hitta kraftiga vapen? För att bli mäktigare? För att göra allt lättare för sig själv?

Att träffa på den här tjockisen i level 1 är inget vidare.
Hade man lagt ner all tid på nya färdigheter och sedan inte sett någon förändring hade det bara känts som ett gigantiskt slöseri med tid. Eller är jag ensam om att känna så?
Visst har Bethesda blivit bättre på att få deras level scaling att kännas mer naturlig; det blev bättre i Skyrim och ännu lite bättre i Fallout 4, men den finns ändå där. Och det stör mig, då i alla fall jag kände att det fungerade bra som det gjorde i Morrowind. Utforskningen kändes så oerhört mycket mer spännande och underhållande just för att man aldrig visste vad man skulle kunna träffa på. Det fanns alltid en risk att man skulle stöta på en fiende som var rent övermäktig, och när den känslan av fara och mystik försvinner tar en otroligt viktig del av open world-RPG:n ett stort, plågsamt slag.