"Do you feel like a hero yet?"

 
Spec Ops: The Line är, till ytan, det sista spelet jag skulle orka lägga ner tid på. Titeln: Fullkomligt intetsägande. Omslaget: En tuff soldat med ett vapen. Temat: En generisk shooter där vi följer amerikanska soldater i Mellanöstern. Huvudmenyn: En vajande amerikansk flagga med tillhörande nationalsång i bakgrunden. Seriöst?
Nej, jag skulle inte klandra någon om de inte ens ville ta i spelet med tång.

Men lita på mig… det vore ett misstag.

Spelet följer tre soldater som reser genom ett mer eller mindre ödelagt Dubai, till en början endast för spaning. Det börjar ungefär som en viss kallhjärtad cyniker (hint: jag) kunde tänka sig; soldaterna färdas genom otroligt mycket sand och skjuter anonyma, palestinasjal-täckta fiender (som snart ersätts med fientliga amerikaner), och är sådär stereotypiskt kaxiga genom alltihop.

Men så händer något.

Karaktärerna börjar gnälla på varandra, uppenbarligen tyngda av stress och trauma. Jag tänker ”Vad nu? Karaktärsutveckling? Vafalls?”
När den där kända twisten sedan plötsligt vänder upp-och-ner på allting är det som ett riktigt slag i ansiktet, både på grund av hemskheten i scenariot, men också på grund av hur oväntat det är i en titel som denna.

Det känns verkligen som att Spec Ops hela image och inledning var ett medvetet designval för att ge twisten och spelets tema mer tyngd. Det gör att man sänker förväntningarna vad gäller story och originalitet; det finns ingen anledning att förvänta sig något mer än ”Fuck yeah, explosioner och massa vapen, coolt va?!”
När det sedan kastar dig huvudstupa ner i krigets gråskalor, samhällskritik och även börjar jäklas med ditt huvud är det helt oväntat, och blir därför dubbelt så effektivt.

Jag är dock inte beredd att hylla det till skyarna, trots att det är en mycket positiv överraskning. Den mörkare stämningen sabbas nämligen smått av faktumet att huvudkaraktärerna plöjer ner hela arméer under spelets gång, till den grad då det blir smått parodiskt. Sedan kan man, om man är sådär genompessimistisk som yours truly, säga att spelets budskap (”Krig är dåligt, snyft!”) är så självklart - och borde vara självklart för alla - att det känns överflödigt att visa upp det genom The Lines kavalkader av brutaliteter. Men det är en frisk fläkt, förmodligen en behövlig sådan, i en genre som annars ofta närapå glorifierar krig och gör det hela till en sport.

Så länge spel faktiskt försöker berätta en historia, eller försöker sända ett budskap, eller bara försöker komma med något nytt, kommer jag att rekommendera det och ge det en entusiastisk tumme upp. Jag skulle välja ett Spec Ops: The Line över valfritt Call of Duty eller Battlefield alla dagar i veckan.

Det är ett kort spel (jag klarade av det på knappa 6 timmar), men i det här fallet känner jag att längden är relativt perfekt. Hade de försökt dra ut på det hade det bara resulterat i ännu fler långdragna strider mot omöjliga odds eller onödiga explosioner och rasande byggnader. Som det är har Spec Ops snarare en handling som flyter på i ett lagom tempo, och som avrundas med att huvudkaraktären Captain Martin Walker fullkomligt tappar greppet om verkligheten efter att ha omvandlats från en idealistisk soldat i mängden till en hänsynslös mördare som inte längre bryr sig om vad som är rätt och fel. Han lämnar efter sig mindre berg av döda kroppar. De flesta av dem är soldater som inte gav honom något val. Men många av dem, alltför många av dem, är oskyldiga män, kvinnor och barn. Och det verkliga intrycket som återstår när jag återvänder till huvudmenyn efter post-credits-scenen (där den amerikanska flaggan nu är sönderstrimlad) är ett citat som viskats till Walker genom hans radio några minuter tidigare:

”Do you feel like a hero yet?”