gamingtemplet.blogg.se

Format: PC, PlayStation 3, PlayStation 4, Xbox 360, Xbox One
Utvecklare: Team Ninja
Utgivare: Koei Tecmo
Åldersgräns: 16+
Genre: Fighting

Efter att inte ha några som helst erfarenheter med Dead or Alive-serien köpte jag den senaste versionen av den femte delen, och har i skrivande stund lagt ner 146 timmar på det. Och jag har haft roligt. Faktum är att jag inte har haft så här roligt med ett fighting-spel sedan Soul Calibur IV.
Jag har undvikit serien hittills då jag, som så många andra, har avärdat det som något mysko semiporr-fenomen. Men då det tillfälligt såldes billigare än vanligt hade jag svårt att motstå (mer om detta i mitt tidigare inlägg "Är det för lätt att köpa spel?"… but I don’t got a problem, and I don’t need rehab!) så passade jag på att skaffa det för att se efter själv. Det kan ju inte endast vara lättklädda japanska skolflickor som gör att denna serie är så populär och långlivad. Inte ens pervon är väl så ihärdiga?

Till min glada överraskning (det händer) visade det sig stämma.

 

Det är dock i min mening lite svårt att öppet säga att man gillar Dead or Alive. Att påstå att det är ett kapabelt fighting-spel under ytan känns vid det här laget lite som att säga att man bara läser Playboy för artiklarnas skull.

Och det är synd. För kapabelt är det verkligen, trots vissa spelmässiga brister och irritationsmoment. Utvecklarna Team Ninja verkar dock inte riktigt tro på det själva - åtminstone känns det inte så, då spelet lika gärna hade kunnat designats av en fjortonåring vars enda tanke efter äta och sova är ”tuttar tihi.” Visst, lättklädda damer (och herrar också för den delen, även om det inte är riktigt lika utbrett) är inget nytt i japanska fighting-spel och det är definitivt inte exklusivt för den här serien, men Dead or Alive har gått lite överbord på ett sätt som får det att sticka ut.

För att ni ska förstå hur jag menar ger jag er två exempel: Det verkar finnas åtminstone tre-fyra bikinis att låsa upp till de kvinnliga karaktärerna (den ideala utstyrseln att slåss i, som vi alla vet), och tre olika inställningar för hur mycket deras bröst ska guppa under fighterna.

Visst är det stötande, men samtidigt skulle jag inte säga att det är särskilt värt för någon att bli alltför provocerad av det, då spelet ofta gör det med glimten i ögat. Det är verkligen inte ett spel som tar sig självt på alltför stort allvar, och det känns inte som att det är ute efter att någon annan ska göra det heller. Det känns mest som lekfull sexualitet snarare än motbjudande sexism. Dock finns det säkert många av er som skulle få den totalt motsatta bilden, och jag skulle inte hålla det emot er.

Det är lite tråkigt att utvecklarna går sådana längder för att (gissningsvis) blidka fans som varit med serien länge, då det (förståeligt nog) sänker mångas syn på spelet ganska rejält. Många lär göra som jag gjort så länge: rycka på axlarna och svepa spelet åt sidan med tanken ”Dead or Alive är väl mer känt för sin hysteriska tuttfysik snarare än gameplay?”

Och då hade man missat ett riktigt roligt fighting-spel.

Det är fullspäckat med saker att göra: ett storyläge, arkadläge, survival, time attack, solo- och tag team-fights. Man kan spela igenom alla lägen i ett stort antal svårighetsgrader för att låsa upp titlar, dräkter och achievements, och behöver man öva finns det även flera olika träningslägen. Jag (som är långt ifrån en expert på fighting-spel) skulle dessutom säga att det även är ganska lätt att lära sig.

Sedan finns det andra små glädjeämnen också. De interaktiva och förstörbara omgivningarna (som oftast består av flera ”våningar”) är riktigt underhållande, vissa attacker är skitcoola rent visuellt, och musiken passar generellt sett mycket bra.

 

Allt är dock inte solsken. Att spela det här är att åka på en riktig berg- och dalbana där man pendlar mellan att ha så roligt att man aldrig vill sluta spela, till att man blir så frustrerad att man vill stänga av skiten och aldrig röra det igen.

Det finns små irritationsmoment; i storylägets mellansekvenser är ansiktsanimationerna bedrövliga, märkliga små anfall av lagg gör att ljudet och bilden ofta hamnar i osynk, det finns lite problem med clipping i karaktärsmodellerna, och såvida mina öron inte misstar sig varierar ljudkvalitén mellan de olika rösterna lite grann (vilket märks extra om man spelar med japanska röster, då två karaktärer av någon outgrundlig anledning har engelska röster ändå.)

Det finns dock tre saker som stör mig på allvar. Den ena är den ojämna utmaningen. Spelet har rejäla (och då menar jag rejäla) difficulty spikes. På de lägre svårighetsgraderna märks det bäst, då jag i arkad- och survivalläget plöjer mig igenom motståndare så lätt att det känns som om jag kunnat göra det med ögonen stängda, för att sedan helt från ingenstans bli totalt överkörd och utslagen utan att ens ha kunnat röra motståndaren, vilket oftast sker i den sista eller näst sista bataljen. Det är som en blixt från klar himmel, och det känns mer än något annat som att AI:n jag möter helt enkelt har bestämt sig för att vinna, kosta vad det kosta vill. Alla mina attacker blockeras, undviks, eller vänds tillbaka mot mig i en kontring - och det är om jag faktiskt får iväg en attack över huvudtaget, vilket i dessa matcher inte händer särskilt ofta. Istället susar motståndaren emot mig och levererar attack efter attack, utan att jag (vad jag kan se) kan göra någonting alls för att undvika det. Jag hinner inte ens resa mig upp från att ha blivit nedslagen innan jag är nedslagen igen, och rätt som det är så är matchen över, och jag sitter mest där och tänker ”Vad fan var det tänkt att jag skulle göra mot det där?”

Visst är det kul med utmaning. Mindre kul är det när det känns som att man inte ens får en chans. Det som irriterar mest är dock att det är så plötsligt. Det är inte alls en gradvis höjning från lätt till utmanande, utan det går från noll till hundra (eller snarare femhundra) procent från en fight till en annan. Det är helt enkelt balanserat på ett bedrövligt sätt, och en lite stadigare kurva hade verkligen varit välkommen.

Den andra saken är en känsla av att många av mina attacker missar trots att de borde ha träffat - en känsla jag inte kan skaka av mig. Ni anar inte hur många gånger jag tänkt ”Va? Den där träffade väl ändå!?”

Det händer ibland i andra fightingspel också, men långt ifrån lika ofta. Här är det i nästan varje match då jag står precis intill motståndaren och antingen slår, sparkar eller höjer armarna till ett kastgrepp bara för att träffa den tomma luften och motståndaren tar tillfället i akt för att däcka mig. Ett par gånger har jag bokstavligt talat sett hur min karaktärsmodell knuffat den andra för att de krockat med varandra, men ändå räknas det inte som en träff. Av någon anledning. Att det händer ibland är förlåtligt, men här händer det helt enkelt för ofta.

En tredje sak är att alltför många av karaktärerna är på tok för lika varandra. Det tog säkert ett tiotal genomspelningar av arkadläget innan jag insåg att Rachel, Helena och Sarah inte var en och samma person. Och jag har fortfarande problem att se skillnad på Hayate, Hayabusa och Ein. Även Rig och Bayman tog ett tag att skilja på. Utöver det har huvudkaraktären Kasumi två kloner av sig själv (varav en ser ut som något sorts radioaktivt spöke och den andra en exakt kopia av henne själv) som är egna karaktärer, vilket gör att det ofta känns som om spelet har hälften så många karaktärer som det faktiskt har.

Något som egentligen inte är ett problem, men som jag saknar lite i spelet, är en karaktärsskapare. Det är möjligt att Soul Calibur-spelen (som har fenomenala sådana) har skämt bort mig lite med det, och att fightingspel kanske inte är rätt plats att söka efter sådant, men det hade ändå varit en mycket trevlig funktion.

Ett annat minimalt klagomål är att karaktärerna gärna fick ha fler små monologer före och efter en seger. Som det är nu har de kanske tre eller fyra signaturer som alla blir väldigt tjatiga väldigt fort.