gamingtemplet.blogg.se

När jag var ett vårtsvinsbarn var varje nytt spel en välsignelse. Även om jag fortfarande älskar känslan att ha ett helt nytt lir redo att spelas (framförallt om jag sett fram emot just den titeln länge) så är det ingenting i jämförelse med den extas jag kände som barn.

En av de främsta anledningarna är att det på den tiden var något av en ovanlighet att faktiskt få ett nytt spel. Tiden innan internet blev en självklarhet var minsann en mörk tid, då tv-spel var något man fick ta sig iväg till en sån där vadheterdomnuigen… visst ja, affär för att få tag på. Och affärernas utbud var 9 gånger av 10 rent bedrövligt. Det var väl därför man kunde spela rena skräpspel som Pilotwings och Beetle Adventure Racing tills fingrarna blödde.

Och oftast hade man ju som liten gosse inte pengar till spel heller, så allt som oftast fick man vänta tills en födelsedag eller julafton då man kanske kunde få ett. Då lämnades ens gaming-öde till föräldrar som hade kärlek så det räckte och blev över, men som såg beskrivningar av olika spel som rena grekiskan och valde något på måfå. Ibland blev det väldigt lyckat, ibland… not so much.

Som tiderna har förändrats.

Med internetbutiker och framförallt plattformar som Steam, Origin och Gog Galaxy är det nästan löjligt enkelt att få tag på både nya och gamla spel. Allt från storsläpp med reklamkampanjer världen över till små indiespel man annars aldrig ens hade hört talas om. Allt från Grand Theft Auto V till 35MM, från Mass Effect: Andromeda till Fran Bow, från Far Cry 5 till Night of the Rabbit.

Kanske är det lite för enkelt.

Nu för tiden är det nästan ovanligt att jag bara köper ett spel när jag handlar - det brukar bli en helt bunt, antingen för att de ser intressanta ut eller att det är någon ynklig rea på vissa titlar. Det blir som ett ”Jamen, det där ser kul ut… Och så himla dyrt är det ju inte!” eller ”Men tänk om jag någon dag får lust att spela något i den här genren?”

Det är inte bara utbudet, utan hur smidigt det är - framförallt om man sparar sina kontouppgifter, så är nya spel bara ett par knapptryck bort; man behöver inte ens uthärda hindret att hämta plånboken.
Som ett resultat av detta har jag en hel drös av spel som jag inte ens har installerat och testat. De bara ligger där i mitt Steam-bibliotek och samlar virtuellt damm. Då och då sneglar jag på dem och tänker ”En dag ska jag definitivt köra dem”, och sedan sitter jag istället och spelar Fallout 4 i åtta timmar i sträck. Som vanligt.

Det är ju nästan själva definitionen av ett i-landsproblem för en gamer. ”Buhu, jag har för många spel, och dessutom är mina diamantskor för små!”

Egentligen är det ju enbart positivt; jag vet att jag har ett flertal spel i min ägo som redan är betalda och som jag när som helst bara kan ladda ner och spela. Hur kan detta vara ett problem?
Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att det inte är det. Om det faktiskt blir så att jag aldrig spelar några av de titlar jag köpt så har åtminstone pengarna gått till någonting – till passionerade utvecklare som kan fortsätta göra spel. Det kanske känns bortkastat, men i så fall har jag ju bara mig själv att skylla.

Istället borde jag, och andra som panikar lite smått över sin så kallade backlog, glädjas över hur lätt det faktiskt är att få tag på alla olika sorters spel nu i internets guldålder.