gamingtemplet.blogg.se

Anledningarna till att Dragon Age: Inquisition är ett av de bästa spelen någonsin skulle kunna ta upp en lista i romanlängd, och även om jag gärna skulle vilja radda upp alla så skulle det säkerligen bli lite tjatigt.

För stunden nöjer jag mig med en av dem.

BioWare har, från dag ett till detta ögonblick, gett oss en enorm, kreativ frihet vad gäller skapandet av en huvudkaraktär i deras spel. Och då menar jag inte bara utseendemässigt, utan även hur de beter sig.
I Mass Effect-spelen har vi Paragon/Renegade-systemet, som kanske är lite för ”det goda valet/det onda valet”-aktigt, och det var lätt hänt att man i de spelen nästan reflexmässigt sökte sig till antingen det blå- eller rödtextade dialogalternativet. Även om man alltid hade möjligheten att välja en mellanväg så tog man den sällan, med tanke på att man då blev mindre belönad av spelet.

I det första Dragon Age, som inte använder sig av BioWares - nu för tiden - karakteristiska dialoghjul, staplades så många alternativ upp att en två minuters konversation kunde ta upp mot fem-tio minuter. I alla fall om man är som jag, och känner att det är monumentalt viktigt för inlevelsen att ens karaktär beter sig på ett passande sätt, och som kan sitta i evigheter och väga de olika svaren med varandra.

Uppföljaren körde med tidigare nämnda dialoghjul, och använde då ett system en aning närmare Mass Effects lite mer svartvita dito. Men istället för Paragon/Renegade (god/ond) fick vi istället välja på ”ädel/skämtsam/brysk”. Det kändes, i mina ögon, både verklighetstroget å ena sedan (i jämförelse med Mass Effect) men en aning simplifierat å andra sidan (i jämförelse med Dragon Age: Origins).

Till den tredje delen i serien återvände dialoghjulet, men den här gången får vi - förutom de tidigare nämnda personlighetsdragen från Dragon Age II - då och då även en samling känslomässiga svar att välja mellan, framförallt efter stora, viktiga händelser. Dessa kan vara exempelvis ”känslosam” och ”ilsken”. Dessutom kan ytterligare dialogval låsas upp - till exempel mer kunskap om politik, vilket gör att man kan ställa en särskilt specifik fråga i diskussioner om Thedas politiska klimat. Utöver allt detta kan din karaktärs personliga ursprung (mänsklig adel, alvisk nomad osv) ge dig ännu fler saker att säga om ett visst ämne.

I Inquisitions långa, långa kampanj får alla dessa dialogval plats, och möjligheterna att göra din inkvisitor, din karaktär, till en person är oändliga. Är din karaktär religiös? Vilken tro, i så fall? Följer han/hon The Maker, eller den alviska pantheonen, eller kanske den gudlösa religionen The Qun? Kanske är han/hon inte religiös alls, och retar upp sig rejält på att betraktas som utvald av Gud av den större delen av världen. Vad anser din karaktär om situationen med magikerna? Tycker han/hon att magikerna borde få vara fria, återgå till Cirkelskolorna, eller helt enkelt utplånas? Vad tycker din karaktär om samkönade förhållanden eller transexuella personer? Är han/hon helt emot det, helt för det, tvekande eller helt oviss? Vad anser din karaktär om blodmagi? En livsfarlig kraft av ondo, eller bara en magisk lära som alla andra?

Som sagt; möjligheterna är oändliga, och är du villig att omfamna det har du alla verktyg du behöver för att skapa en huvudkaraktär som är minst lika intressant som det resterande, färgsprakande persongalleriet.

Det är inte många spel som ger dig det.

Under min första genomspelning skapade jag en kvinnlig människa. Hon härstammade från adeln i Free Marches, och även om hon var kunnig angående politik var hon inte särskilt intresserad av det. Hon var lättsam och verkade ofta ta det mesta med en axelryckning, men kunde även inse när saker och ting gällde blodigt allvar. Hon ansåg att kärlek var djupare än fysiska attribut, och struntade om personen hon förälskade sig i var man eller kvinna - eller människa, alv, dvärg eller qunari.

I början var hon, minst sagt, skeptisk angående teorin att hon var utvald av Andraste att frälsa världen i kampen mot demonerna, men efter att mirakel efter mirakel tycktes ske omkring henne började hon - om än motvilligt - acceptera att detta kanske var fallet. Det var en fascinerande, personlig resa som utforskade frågor om identitet, spiritualitet och sexualitet, som jag värdesatte oerhört mycket mer än spelets bländande grafik, episka soundtrack och fantastiska story.

 

Nu, under min andra genomspelning, tar jag mig an äventyret i rollen som en Dalish-alv, som i början var oerhört misstänksam mot människorna runt omkring honom, och som vägrade att lita på dem. Men nu, när Inkvisitionens medlemmars band stärks i kampen om Thedas, då han märker att dessa främlingar kanske inte är så olika hans eget folk, börjar han sakta öppna upp sig och trivas som ledare. Han finner sig vara tillbaka i ambassadör Montilyets rum allt oftare, där han nyfiket frågar henne om Orlais politik och om Chantrys historia.

Och även om jag vet hur själva spelet Dragon Age: Inquisition slutar, så är jag ännu inte säker på var han personligen kommer att hamna, och hur han i slutändan kommer att se på världen och dess befolkning.

 

Men jag ser verkligen fram emot att få reda på det.